Jag, Wilda & Livet

Det föddes en flicka i januari. Hon skrek inte när hon föddes, hennes sugreflex var inte så bra och jag fick sitta med henne på bröstet medan mamma skulle vakna. Inte en sekund under den tiden tänkte jag att det kunde vara något fel. Men det var det. Så mycket fel som det bara går. Symptomen fanns där och diagnosen ställde jag själv hemma vid datorn. Bekräftelsen kom fyra dagar senare.

Wilda har en kromosom 13 för mycket i precis varje cell i hennes kropp. Trisomi 13 är inte förenligt med liv heter det. Men Wilda är snart fem månader gammal och ingen kan säga hur länge hon finns hos oss.
Att sedan få det att fungera med hennes syskon och kunna hanter vardagen är inte lätt. Hoppas några vill ta del av mina tankar och funderingar om vår tillvaro.

Att skriva av sig här kommer nog att bli lite "terapi" för att kunna hantera ovissheten vi lever med varje dag. Vissa dagar är bättre än andra, men jag känner att belastningen påverkar oss mer och mer. Dåligt med sömn, oro och isolering börjar ta ut sin rätt. Humöret är inte på topp, tålamodet tryter och man lever mer och mer som i en bubbla. Verkligheten finns därute men man tittar på från avbytarbänken.

<<<-Pappa->>>