Nu blir det ett riktigt kräkinlägg. Lilla sessan har fått lunginflammation och mår inte särskilt bra alls, det enda positiva är att sänkan gått ner sedan i fredags och förhoppningsvis så biter penicillinet. Några andra tankar kan man inte låta sig ha för då mår man bara sämre. Lunginflammation är en av de vanligaste orsakerna till att barn med t13 går bort.
Sedan har vår enda assistent semester nu. Så nu får vi köra all vård helt själva samt försöka underhålla fem andra barn som har sommarlov. Att vårda Wilda 24 timmar om dygnet räcker långt som påfrestning. Nu ska hon dessutom inhaleras med pulmicort och ventolin 6-8 gånger per dygn á 15 minuter. Så fort hon hostar upp slem måste hon sugas rent så det inte kommer i lungorna igen. Dygnet runt. Matas var 3:e timme ungefär. Dygnet runt. Se till så att Wilda syresätter sig. Dygnet runt.
Sedan har vi det andra roliga. Syskonen. Oftast så löser det sig med barnpassning, som idag när vi var på lasarettet. Mormor ryckte in. Nackdelen blir dock oftast att Engla och Leo tar en powernap ngn gång under eftermiddagen, vilket resulterar i att de är lite "toppade" på kvällen. Eller så somnar de i bilen för att de måste åka med någonstans när Nilla är själv och då kan man inte ta både Wilda och se efter syskonen samtidigt. Då blir kvällen PEST! Alla bli irriterade och vi som föräldrar är inte bättre. Trötthet, sjukdom, psykisk stress pga Wildas diagnos, isolering, nu är det snart nog.
Denna situationen är outhärdlig.
Och sedan till alla ni som fanns där innan Wilda blev sjuk och sedan plötsligt puts väck. Okej, man ringer EN gång och visar sitt deltagande och sedan tystnad....... Många har sagt att de ska komma och hälsa på, kanske hjälpa till med något eller bara komma med en fika. Men fortfarande så har jag bara haft ETT besök från mina "vänner" sedan Wilda föddes. Varför? Jag har försökt kontakta, ringt någon gång men jag orkar intaatt ringa för att få någon form av sympati. Däremot har nya vänner dykt upp som hälsar på, bjuder in sig själva, skickar presenter till Wilda. Tack Peter och M-L för besöket (och presenten), det var uppskattat.
Detta blev ett pestigt inlägg men eftersom allt känns pest pest pest pest så blir inlägget därefter.
Förlåt.
SvaraRaderaJag vet hur vänskapsbiten är.
SvaraRaderaOch orden i nöden prövas vännen får en ännu större betydelse.
Finns inte många ord jag kan säga mer än att det låter PEST. Min bror, knappt jag fattar att du har denna verklighet. Det känns så overkligt. Hoppas jag kan göra lite för er när jag kommer ner. STOR KRAM från syster
SvaraRaderaHejsan, Kikade förbi här. Tänker inte ens "försöka" förstå vad ni går igenom...Det går inte helt enkelt, men förstår er kamp å er smärta. De du beskriver om dina vänner är dessvärre inte ovanligt i sånna här "kritiska" lägen, är nog deras egen "rädsla" som "talar". Hoppas ni har dte så gott det går.
SvaraRadera